Söndagens utmaningar

I lördags eftermiddag kom jag hem från en väldigt intressant och trevlig fjällvistelse i Vemdalen. Tyvärr inte så utvilad som jag trodde jag skulle vara. 

Det är ju så svårt! När man väl får tid tillsammans med vänner och kollegor så vill man liksom allt på en och samma gång, helst en heldags skidåkning, en lång trevlig middag och givetvis en rolig avslutning på kvällen och sen 12 timmars sömn på det :) Tyvärr är det alldeles för få timmar på dygnet och det ena blir lidande av det andra. Just det här med dygnet och dess timmar känner jag ofta nu för tiden, vi hinner verkligen inte med allt vi skulle vilja och jag antar att det bara är att vänja sig med det. :) 

Just nu ligger jag på soffan och slötittar på tv. Det är söndagskväll och vi har en liten kille med 40 graders feber. En vecka framför oss som är fullspäckad med arbete. Det är verkligen en sådan här söndag då vi måste peppa oss själva, se motgångarna som lärdomar och möjligheter i utmaningarna. Vem vet, vi kanske har vårt livs bästa vecka framför oss. Pepp pepp!

Så ett steg i taget, just nu håller jag tummarna  för att vi får en lugn härlig natt med 4-5 timmars sammanhängande sömn ;D. 

Coolaste killen i sina brillor innan febern slog till

En vanlig morgon

Morgonen är absolut den del av dagen som kräver flest och tydligaste rutiner. Dock är det inte alltid så lätt att följa dem. 

Jag vet inte exakt antalet upprepningar som krävs av ett barn för att det skall få in en rutin, men för en vuxen person brukar man säga 21 upprepningar om jag inte minns helt fel. Jag hoppas inte det är lika för barnen då det kommer vara helt omöjligt att lyckas få 21 morgnar att se lika ut. 

Denna morgon var det jag och farmor som bestämde då P är på arbete. Det märks när hon är borta och jag har inte riktigt samma ”flow” i mitt agerande på morgonen ;D. Med tre ettåringar krävs det lite ”flow”! 

När jag är in-charge vet man liksom aldrig vad som händer…

 

   

  

Teamet

”Var och en för sig” finns inte i vår vardag. Desto längre tiden går, desto mer ser vi hur viktigt det är att jag och Pernilla är ett team, jobbar tillsammans och underlättar för varandra. 

Det finns tillfällen när det varit som värst och jobbigast då vi tappat detta. Man blir irriterad, de vanliga rutinerna blir helt plötslig väldigt omständigt och det slutar med att vi är helt slutkörda. 

Under hela graviditeten och fram till idag har vi lovat varandra att inte sluta prata med varandra. Inte tappa bort varandra. Jag tror att oavsett om man har ett, två, tre eller fyra barn så är det lättare än man tror att tappa bort varandra. 

Tillbaka till ”teamet” – Pernilla sa till mig här om dagen.

-Viktor, jag tycker vi har tappat lite av det vi lovat varandra. Vi rannsakade oss själva och gick igenom hur vår vardag har sett ut de senaste veckorna. Vi båda konstaterade rätt snabbt att vi faktiskt tappat ”teamet”, ”Pernilla och Viktor-laget” hade inte varit lika bra, lika starkt som tidigare. Vi såg också att vi pratat mindre om saker och vår vardag och istället gått in i oss själva i allt kaos.

Det är så otroligt viktigt att prata!  Bara fråga hur den andra känner sig? Hur vardagen fungerar och om det kanske är något som vi måste förändra. Ja, ibland känns det som om vi är på arbetet och är mitt i ett effektiviseringsarbete. Den enda skillnaden är att det här är tuffare och svårare! 

Jag är så glad att Pernilla såg hur vi sakta tappat lagandan. Laget Lundin-Eriksson är återställt. Och starkare än tidigare, går vi nu in i härliga juletider med massa roliga saker. 

Ikväll beger vi oss mot Uppsala och en härlig jultillställning med KOMSON. Bara vi två, en rolig tillställning och en hotellnatt är precis vad vi, teamet, behöver nu. :) 

  

Så sårbara

Så var det dags för en ny utmaning i vardagen.
Den här gången ligger Pernilla däckad i någon form av host-feber-ont-i-halsen-influensa och är absolut inte funktionsduglig nog för att ta hand om ett, två eller tre barn.

Måndag och tisdag har vi haft förmånen att ha trillingarnas mormor och Pernillas moster. De har hållit ställningarna när jag jobbat och Pernilla legat i sjuksängen. Men i morgon så är det ”on our own” igen. Tyvärr så måste jag till jobbet och Pernilla som ska rodda ett BVC-besök.

Vi är så sårbara i vår vardag.
Det är liksom tillräckligt svårt att få ihop vardagen på två vuxna och den hjälp vi har. Vi har inte råd med manfall.
Det som är värst i detta är att det är våra barn som lider om någon av oss blir sjuk.
Det är helt omöjligt att hinna med och ge var och en den uppmärksamhet och närhet de behöver.
Så frustrerande att inte ha en lösning för oss utan att hela tiden vara beroende av andra och någon form av extern hjälp.

Två av tre har precis somnat. Dagny sitter bredvid mig på golvet och grejar med sin ”gubben-i-lådan” liknande sak.


På ett sätt kan dagarna kännas väldigt lika men också ha så sjuka kontraster till varandra.
Ta bara gårdagen i förhållande till denna dag. Igår var de pigga, somnade lugnt och jag bakade pizza till en härlig middag. Att ha trillingar kändes hur enkelt som helst. Idag känner jag inte riktigt lika.
Som grädde på moset har dessutom  tänderna börjat tränga sig på. Florence tandkött är rejält irriterat och hon är totalt omöjlig. Från ett skratt till vrålskrik på nolltid.
Men som alla brukar säga:  Allt har sin tid!
Just nu längtar jag faktiskt bara tills att Pernilla är frisk och tänderna har ploppat upp 😀

Jag funderar stark på skicka in några egna tävlingsbidrag till Fjälläventyret. För som jag skulle vilja vara i fjällen nu! 😉