Första känslan, första tanken

Vart ska jag börja!

Jag har aldrig fått känna känslan av att bli pappa till ett barn, men jag misstänker att det är i princip liknande känslor som kommer när man blir pappa till tre. Däremot är jag rätt säker på att tankarna och funderingarna skiljer sig betydligt!

Jag minns så väl när jag sitter på stolen i läkarens rum.
Pernilla ligger i gynstolen och jag försöker tyda vad som visas på skärmen framför mig.
Jag har faktiskt en del erfarenhet från att köra ultraljud. Dock inte på magar med bebisar i, utan på olika material i mitt tidigare arbete.

Vilket fall så kunde jag se att det var två små hjärtan som pickade där inne.
Jag blev lite fundersam när läkaren inte gav sig utan kollade mer noggrant på skärmen.
Precis när jag skall fråga säger han. – Det är lite underligt, jag tycker att jag ser tre hjärtan.

Hur ska jag beskriva känslan och tankarna som kommer???
– Känslan var ungefär som när man vaknar upp och inte direkt identifierar var man befinner sig.
– Tankarna var tusentals! Det blev lite chock och jag vet att jag funderade på hur vi skulle få plats i bilen 😀

Pernilla och jag stirrar på varandra.
Läkaren frågar om vi vill att han ska ta in ytterligare en läkare som får bedöma bilderna för ett ”second opinion”.
– Jaaaaaaa tack! svarar vi båda.

Vi ringer våra närmaste och ber dem komma hem till mina föräldrar för att vi vill berätta något.
Jag kan inte hålla mig utan berättar över telefon för min mor att vi väntar trillingar.
– Det är helt fantastiskt säger hon. Tänk att ni ska få tvillingar!

Nej mamma! Trillingar!
Och hon är inte den enda som har sagt det. Trillingar är relativt ovanligt och det är fortfarande vissa stunder som även jag har svårt att förstå att jag, Viktor Lundin, 27 år gammal, är far till tre barn.

Vi fick tidigt förklarat för oss att det finns vissa risker med trillingar. Det sker ofta att en eller två av dem inte orkar. Att sitta och tänka på att någon av dem inte skulle klarat sig gör att det kniper sig i magen. Tänk om en av våra små inte hade varit här med oss idag!
De sa att vi inte skulle vara oroliga men jag tror vi gick och var nervösa ända tills dom kom, vecka 33+0. Det är faktiskt en tid som jag inte saknar det minsta. Pernilla mådde dåligt och vi gick båda runt och funderade på hur allt skulle bli.
Tänk om jag vid den tiden hade vetat hur bra allt skulle gå och bli. Tänk om jag vid den tiden skulle kunna föreställt mig hur det känns att ha tre små busungar i sängen på min första fars dag.
Tänk om jag nu förstod hur många underbart härliga och underbart jobbiga stunder vi kommer få framöver. 😀
Det är jävulskt jobbigt ibland men jag tror faktiskt lyckan ofta är gånger tre :)

IMG_4016.JPG

Allatreifamnen

Morgonmys

IMG_9706.JPG

 

 

Slutbesiktning

I torsdags på hembesöket beslutades det att Angcelo, Dagny och Florence skulle skrivas ut.
Hemvården har verkligen varit toppen och så skönt för oss att slippa konka iväg till sjukhuset vid varje vecka.

Idag besökte vi sjukhuset för en sista kontroll av våra kottar.
Vi tänkte även att vi skulle visa våran uppskattning till personalen på Neonatalavdelningen. En tårta med Trillsen på blir den perfekta tisdagsöverraskningen. STORT TACK ännu en gång för allt ni gjort för oss.
Personalen tyckte de hade blivit så stora och Florence bjöd dem till och med på ett litet leende :) Så härligt att se!

Kontrollen då?
Som förälder är det väldigt svårt att inte bli lite överbeskyddande och misstänksam för det minsta lilla.
Något som vi också märkt är att vi ofta jämför Angcelo, Dagny och Florence med varandra. Överläkaren var tydlig med att vi inte skulle göra detta. Alla är egna individer och de kommer inte bete sig eller vara identiskt lika framöver.

Jag hade kännt någon lite knöl bakom Angcelos öra – Det visade sig vara lymfkötlar.
Pernilla är orolig var Dagnys andning då hon har jobbigt av och till. Läkarna sa dock att så länge hon inte visar tendenser på att inte andas och får i sig maten och går upp i vikt så behövs inga ytterligare åtgärder utan att det förhoppningsvis är trånga näsborrar, tårkanaler etc som växer till sig. Florence har en vit fläck med rött i kring på kinden som vi blev misstänksamma över. Det är troligtvis bara vara en förändring i hudstrukturen.
Så skönt att de de gick igenom slutbesiktningen utan anmärkningar. Nu ska vi klara oss själva!

Att få ihop vardagen med tre nyfödda småttingar är inte alltid så enkelt.
Vi har kikat en del på vilka möjligheter det finns till att få stöd hemma.  Att få hjälp med städning, matlagning eller kanske barnpassning kan betyda så väldigt mycket ibland.

Tyvärr har det visat sig att Gävle kommun inte alls ser detta på samma sätt som vi och prioriterar annat.
Så typiskt. Men jag har lovat mig själv att inte fokusera på detta värdelösa ställningstagande utan lösa situationen och se till att våra barn får den bästa vardagen och uppväxten.
Nu har vi sådan tur att vi har familj och vänner som är helt suveräna när det kommer till att ställa upp och hjälpa.
Dock kommer det komma familjer och kanske trillingfamiljer som inte har sådan tur som oss.
Jag hoppas verkligen Gävle kommun tar sig en funderare över detta och kanske kan erbjuda någon form av stöd inom en snar framtid.

När det gäller stöd i vardagen så varierar det väldigt mycket från kommun till kommun.
Det skulle vara väldigt roligt och intressant att höra vilka olika typer av hjälp- och stödvarianter som finns.
Posta gärna in en kommentar om du vet hur din kommun resonerar och hanterar hjälp och stöd för trillingföräldrar.

Måste också passa på att tacka alla nära och kära som ställer upp på alla sätt och vis. Utan er hade detta underbara äventyr varit betydligt jobbigare och tack vare er njuter vi till största delen av tiden. Hade jag sagt att vi njuter av alla stunder hade jag ljugit 😉

Jag brukar skämta om att barnen är så söta att jag kan äta upp dem. Idag hade jag faktiskt ordagrant kunna gjort det.

Tårta Florence i nya overallen Kaffe i solen

Hemma och redo för det största äventyret!

Först vill jag tacka alla läkare och sköterskor på Neonatalen i Gävle!
Vi är så glada för den hjälp vi fått, ni är grymma!

Känslan att packa ihop sakerna på rummet.
Känslan att sitta hela familjen i bilen för att åka hem.
Känslan att vara på väg hem till vår ”Borg”. Den var mäktig.

Nu skall vi klara oss själva. Detta är ett stort steg.
För oss som har fått en väldig mjukstart med 15 dagar på Neonatalen för att komma våra barn nära är det en sak.
Tänk för många som får åka hem redan efter 6 timmar.
Det måste vara många som känner sig livrädda i sådana stunder. Själv är jag inte alls speciellt orolig eller rädd. Vi har ju fått en så bra start tillsammans med våra barn, där vi haft sköterskor och läkare omkring oss dygnet runt. Det är nu äventyret kan börja.

När vi kom hem började jag med att skotta uppfarten. Kände och skrapade för att se om det fanns några isfläckar under den nya snön. Jag kom på mig själv rätt så snabbt, så här orolig för isfläckar har jag aldrig varit. Har jag redan förvandlats till den överbeskyddande pappan? Kanske… 😀

Att kliva innanför dörren var ju bara så j**la skönt! Att se de små trillsen i vårt hem. Att få bädda ner dem i sin säng. Det var en märklig känsla som är svår att beskriva. Lite liknande den känslan som den jag som liten hade när jag fick börja öppna julklapparna. Helt överlycklig! (Fördelen denna gång var att jag inte behövde bli besviken över att få några stickade strumpor från gammelmormor) 😉

Nu är vi tillbaka hemma, starkare än någonsin och redo för det största äventyret som kommer hända oss!

Hemma

Den nya machopappan

Nu när allt har lugnat ner sig hinner man ta en stund för sig själv och tänka tillbaka på tiden som varit.

En rolig, men till viss del tråkig sak är synen på ”mamman” och ”pappan”  i en familj.

Under graviditeten så möts man av många reaktioner, uttalanden och väldigt många råd.
Män, unga som gamla har vissa typiska utlåtanden, medan kvinnor har andra.

Jag har valt att kalla en grupp av vissa män för ”machopappan”. Machopappan är den typ som jag har mött så många gånger. Att vara pappa eller blivande pappa och påstå att ”barnen det är något som frugan där hemma får sköta”.
Ett typiskt utdrag från en dialog som jag har haft med några ”machoppapor” är,
Machopappan: – Jaha ska du vara pappaledig då?
Jag: – Ja jag tänkte det.
Machopappan: – Jaha, men det där kan väl hon där hemma sköta. Vafan, vi ska ju jobba vi (säger han och tycker självatt han är så macho som han bara kan bli).

Jag blir lite förvånad att det är så pass många män i dagens moderna samhälle som har den här synen. Att vissa saker i samhället tar sådan väldig tid att förändra.

machopappa1

För mig är det här en gemensam resa. Det är ett gemensamt beslut vi tagit.
För mig är det en självklarhet att ta hand om och uppfostra barnen i den omfattning det finns möjlighet till.
För mig är den gamla machopappan inte speciellt macho alls!

Jag anser att när man som pappa kan erkänna och visa sin delaktighet i barnen, då kan man vara stolt och betrakta sig som den nya ”machopappan”. Bort med  synen från de gamla dagarna på hur en familj ska vara och bete sig!

Nya machoppappan är här!

Skulle ju vara roligt om någon gammalmodig ”machopappa”  råkar surfa in på bloggen och kanske till och med avslöja sig själv 😉

 

 

Dagny, arbete, bärgning och överraskningar.

Gårdagen var en rörig och händelserik dag.

Men det viktigaste var att att Dagnys svullnad kring halsen såg bättre ut och att antibiotika börjat verka.
Ultraljud och provtagningar visar nu alla bra resultat.

Jag åkte tidigt på morgonen för att uträtta några småsaker på arbetet.
Det var väldigt roligt att få så många fina gratulationer av alla kollegor.

På E4:an, på väg hem, plingar det till på instrumentpanelen. ”Full moterefffekt kan inte tillämpas, kontakta närmaste BMW-serviceverkstad. Så typiskt, inte nu!
Jag körde den resterande milen för att sedan bli upphämtad av bärgaren och sedan till biluthyraren för att hämta en ersättningsbil.
Bilen har ju aldrig strulat tidigare. Så typiskt att detta skall ske nu.

När jag kommer tillbaka till sjukhuset och familjen, skyndar jag mig in för att titta till Dagny. Svullnade hade gått ner ytterligare. Sååå skönt!
Jag går in på rummet för att hänga av mig ytterkläderna och ser att det ligger ett telegram på bordet. Det är Pernillas kollegor på Donald Davies & Partners som har skickat telegram med hälsningen:

”Välkommna till världen Dagny Angcelo och Florence! Ett stort grattis och varma lyckoönskningar till föräldrarna från oss alla på Donald Davies & Partners”

Det behövde vi vid detta tillfälle!
Idag, på trillsens en-veckas-dag, mår Dagny ännu bättre och läkaren tror att hon om några dagar är helt återställd. Nu ska hon bara växa ikapp sina syskon lite.

Här kommer några bilder som summerar gårdagens röra rätt så bra.
Härligt att se Dagny mycket piggare och alla tre i mammas famn. Jäklar vilken MILF jag har 😉

Dagnyfrisk

Allatreifamnen

Telegram

 

 

 

 

Bilstrul

De första dagarna

Det är märkliga fösta dagar.
Så mycket känslor och intryck.

Direkt efter kejsarsnittet  följde jag med barnen till Neonatalen för vara med dem i deras första stund utanför magen.
Pernilla kördes ner till uppvakningen för att återhämta sig under övervakade och kontrollerade förhållanden.

Efter ca tre timmars återhämtning och uppvaknande körs Pernilla upp till BB för att tas om hand i två dygn.
Då vi hade de små nere på Neonatalen och det inte fanns någon plats för oss där beslutade vi att jag sover hemma för att få bra sömn som möjligt.
Det känns inte bra att lämna familjen på sjukhuset och själv åka hem för att prioritera sömn. Men vem bestämmer vad som är rätt och fel? Vi tyckte det var rätt och jag tror att det var det bästa beslutet.

Givetvis går Angcelo, Dagny och Florence i första hand men i nuläget kommer sömnen därefter.
Att ha barnmorskor och sköterskor som ser över dem dygnet runt är rena lyxen, Framöver kommer sömnen för oss att vara en bristvara och därför passar vi på att sova så mycket vi kan.

Efter två dagar på BB blev det ett rum ledigt för oss nere på Noeonatalen. Så skönt!

Nu när alla andas stabilt och Dagny har fått koll på sitt blodsocker har sköterskorna beslutat att vi får vara med dem ensamma på vårt rum.
För första gången är familjen Lundin-Eriksson samlad, ensamma och för sig själva i vårt eget rum, utan skärmar som visar deras värden.
Det känns lite läskigt att inte ha samma kontroll som tidigare, men säkert väldigt bra att avvänja sig med dem redan nu.

Detta känns även som en början och ett steg till att hitta vardagen.

Idag skall jag faktiskt till och med kika på travet och lägga in ett riktigt bra spel 😉 Travet är ju faktiskt ett av mina stora intressen.
För er som också spelar så tänkte jag dela med mig av dagens spikar och skrällar till V75 på Romme.
Spik – Raffinos V75-4 och Mino V75-5
Skräll – Ja el tomcat V75-1

Självklart avslutar vi med en härlig bild på trillsen!
Om man ska försöka tolka bilden så tror jag vi har fler i familjen som känner sig ha fått en omhändertagande roll :)
(Angecelo håller om Dagny)

Syskonmys

Fredagsmys på Neonatalen

En bild säger mer än tusen ord!

Fredagsmys

Såhär kan också ett fredagsmys se ut. Tur att vi som familj är samlad och att alla är så vänliga och trevliga här!
Nyttig litteratur finns det i alla fall här :)

Jag gick igenom bilderna från förlossningen idag.

Hittade en som jag fastnade väldigt mycket för och som jag reagerade på när operationen skulle börja.
Det är mäktigt att se hur koncentrerad och fokuserad en av operationsläkarna i bakgrunden är inför uppgiften som väntar.

SONY DSC